Marshmallowtestet är ett av de mest kända psykologiska experimenten i historien men stämde det verkligen? Om du inte klarar av att vänta så kommer svaret här direkt: Nej, hela ditt liv kan inte förutsägas genom att testa din förmåga vid 4 års ålder att motstå frestelsen att äta en marshmallow och vänta 15 minuter. Så låt oss gå igenom vad det hela egentligen handlar om.
Allt börjar med att unge psykologen Walter Mischel på Stanforduniversitetet i Kalifornien, USA, undrar varför han och många andra har så svårt att hålla sina hälsosamma löften om att sluta röka eller att hålla sig från att beställa in en efterrätt. Han tittar på sina tre barn som är några år gamla och inser att han inte har någon aning om hur de gick från att vara gurglande bebisar till att kunna sitta stilla och vänta på maten. Walter bestämmer sig för att ta reda på varför – med hjälp av godsaker.
Första experimentet
Året är 1970. Ett barn leds in ett kalt rum på sin förskola på universitetsområdet i Stanford och sätter sig framför ett bord. På bordet ligger antingen två djurkakor eller några pretzels. Barnet får välja vilket godis den helst vill ha. Walter är där och förklarar att han kommer gå ut ur rummet och komma tillbaka först efter 15 – 20 minuter. Barnet får äta godiset men om den väntar tills Walter kommer tillbaka utan att falla för frestelsen kommer den att få en till godbit.
Totalt 32 barn, 16 flickor och 16 pojkar mellan 3 och 6 år, är med i experimentet som Walter Mischel och hans elev Ebbe Ebbesen genomför. Vad Walter vill förstå är viljestyrka och självkontroll, specifikt vilken förmåga barnen har att skjuta upp belöningar. Vilka strategier använder sig barnen av för att inte falla för frestelsen att äta godiset framför dem?
I genomsnitt kunde ett fyraårigt barn inte hålla sig längre än tre minuter innan den åt upp sin utvalda godsak. Vissa barn åt upp den direkt när Walter lämnade rummet och en tredjedel av fyraåringarna lyckades motstå frestelsen och fick därför en extra godsak.
Vad studien tycktes visa var att inte tänka på belöningen, dvs. att förtränga snarare än att fokusera på det goda, ökade barnens förmåga att skjuta upp belöningen. De som lyckades bäst var de barn som hade mest kreativa lösningar på att undvika frestelsen, till exempel att fantisera att godiset inte var där, att stirra in i en spegel, hålla för ögonen eller prata för sig själva. Allt för att undvika ögonkontakt med godiset.
The Marshmallow Test
Två år senare är det dags för nästa experiment, nu med 56 barn och med lärdomarna från första testet i bagaget. Den här gången kan barnen välja marshmallows som belöning.
Walter utför experimentet tillsammans med sina elever Ebbe Ebbesen och Antonette Raskoff Zeiss. Deras hypotes är att all aktivitet som distraherar barnet från belöningen de väntar på kommer öka hur länge de klarar att skjuta upp den. Frågan är bara vad som är mest effektivt för att få barnet att omvandla frustrationen över att inte få äta godiset direkt till något psykologiskt mindre jobbigt. Forskarna delar därför in barnen i olika grupper för att pröva olika metoder.
För några av grupperna placerar försöksledaren en kakbricka med lock på framför barnet och ger sedan följande instruktioner:
“Let’s see what’s under here. I’ll bet it’s a surprise. Oh boy, look at that. A marshmallow and a pretzel. Which would you like to eat? You can eat either the marshmallow or the pretzel [At this point the child chose which one he wanted to eat]. Oh, you know what? I have to go out of the room now, and if you wait until I come back by myself then you can eat this one [pointing to chosen object] right up. But, you know, if you don’t want to wait you can ring the bell and bring me back anytime you want to. But if you ring the bell then you can’t have this one, but you can have that one (pointing to the unchosen object) So, if you ring the bell and bring me back then you can’t have the ______, but you can have the ______”
Walter och hans forskarkollegor blir både imponerade och underhållna av hur barnen hanterar sin frustration:
“They made up quiet songs /—/ hid their head in their arms, pounded the floor with their feet, fiddled playfully and teasingly with the signal bell, verbalized the contingency…prayed to the ceiling, and so on. In one dramatically effective self-distraction technique, after obviously experiencing much agitation, a little girl rested her head, sat limply, relaxed herself, and proceeded to fall sound asleep.”
Experimenten visar att effektiv uppskjutning inte görs genom att bara tänka på något annat utan görs bäst när barnen använder sig av så kallade kognitiva mekanismer, det vill säga så väntade barnen mycket längre när de gavs uppgifter som distraherade eller underhöll dem under väntetiden, t.ex. att få leka med en leksak eller att bli tillsagd att tänka på roliga saker.
Walters undersökningar av hur barn klarar av att uppskjuta belöning, med och utan marshmallows, går rätt mycket under radarn – ända tills 1990-talet.
Högre betyg, mindre fetma, mer framgångsrik
Två uppföljningsstudier görs 1988 och 1990 med ett urval av de barn som var med på marshmallowexperimenten femton tjugo år innan. Forskare är Walter själv, Yuchu Shoda och Philip Peake. Vad de tre gör är att undersöka om det finns något samband mellan hur bra barnen var på att vänta på belöningen och deras skolbetyg som tonåringar. Vad de upptäcker briserar som en chockvåg hos föräldrar och utbildare runtom i USA och västvärlden.
Det tycks nämligen finnas ett samband mellan barnets förmåga till tålamod vid fyra års ålder och deras framgång senare i livet. Om ett barn klarar att hålla sig från att äta sin marshmallow och vänta på att forskaren kommer tillbaka är det sannolikt att hen visar sig vara mer stresstålig, ha lättare att koncentrera sig, få högre betyg, ha lägre BMI, ta mindre droger, ha bättre jobb och mer hållbara relationer när hen blir vuxen än de barn som inte höll ut.
Det här är det här sambandet som gör att ”The Marshmallow Test”, som det börjar kallas i media trots att det oftast inte var några marshmallows inblandade, blir ett av de mest berömda psykologiska testen genom tiderna. Skolor i USA börjar skriva in i sina utbildningsplaner att barnen ska få lära sig att ha bättre tålamod och föräldrar börjar tro att deras barns liv kommer gå åt helvete om de inte klarar att hålla sig från frestelser eller sitta stilla och vänta.
Först när andra forskare börjar komma med kritik mot experimenten börjar samtalet sansa sig. Till exempel hade Walters tester väldigt få deltagare för en vetenskaplig studie (inte ens 100 personer), vilket har stor betydelse för att kunna dra några generella slutsatser. Alla barn kom ju dessutom från Stanford och var en väldigt homogen grupp med liknande bakgrunder. Det var dags att fresta med marshmallows igen.
Tillit och socioekonomi
Forskarna Tyler Watts, Greg Duncan och Haonan Quan bestämmer sig 2018 för att återskapa marshmallowtestet men att rejält öka antalet deltagare och bredda representationen. Nu deltar över 900 barn och av olika etnicitet och bakgrund.
Resultatet på undersökningen punkterar nästan totalt vad folk hävdat att Walters marshmallowtest kom fram till. Undersökningen visade nämligen att för barn som har högutbildade mammor så var det ingen skillnad mellan de som väntade på sin andra marshmallow eller de som åt upp sin direkt. Åtminstone inte när det kom till hur de presterade på prov. Vice versa så var det ingen signifikant skillnad för de barn som hade mödrar utan högre utbildning, vare sig de väntade eller åt upp sin marshmallow. Inte när andra faktorer som hushållets ekonomi togs i beaktning.
Förmågan att hålla ut för en andra marshmallow, att ha självkontroll, formas istället till stor del av barnets sociala och ekonomiska bakgrund. Omständigheter spelar helt enkelt större roll i att forma ett barns liv än deras förmåga till självkontroll i sig.
Forskare vid amerikanska Rochesteruniversitetet hade redan några år innan framhållit att marshmallowtestet framförallt handlar om tillit. Om barnen litade på att forskaren skulle komma tillbaka så väntade de fyra gånger så lång tid. Watts och hans kollegor föreslår därför att det finns andra anledningar till att till exempel fattiga barn är mindre motiverade att vänta på en andra marshmallow. För dem innebar det vardagliga livet få garantier. Det kanske inte finns mat på bordet imorgon, så för dem finns det en risk i att vänta. För barn i hushåll med föräldrar med högre utbildning och bättre ekonomi är det enklare att fördröja belöningen. Erfarenheten säger åt dem att de vuxna har tillgångar och stabilitet och kommer hålla vad de lovar. Folk som säger att de har bra självkontroll är dessutom ofta de som bor i miljöer med färre frestelser.
Det här är ingenting nytt för Walter och hans gäng. Det var exakt det här de själva uttryckt i sina studier. Folk hade bara blundat för det. Marshmallowtestet syftade ju till att testa barns strategier gällande självkontroll, inte något spådomstest för framtiden.
“The idea that your child is doomed if she chooses not to wait for her marshmallows is really a serious misinterpretation.”
Walter Mischel, PBS, 2015
Vad hysterin bottnar i och vad Walter en gång i tiden ville motbevisa med sina test var idén om att en människas personlighet är något statiskt, stabilt och konsekvent.
Din personlighet är inte stabil
När Walter börjar sin bana som psykolog på 1960-talet är den gängse idén att personlighet är något stabilt och kan definieras utifrån olika personlighetsdrag som extrovertism, socialitet, empati osv. Om någon är trevlig så är hen det i alla situationer och om någon är kriminell så kommer hen alltid att vara kriminell. Du är en och samma person under hela livet. Marshmallowtestet användes som beviset för denna idé om att specifika personlighetsdrag är stabila och konsistenta. Vilket inte är alls vad Walter menade eller kom fram till.
Enligt Walter finns det ingen konsistens i personligheten. Är du snäll i en situation betyder det inte att du är snäll i en annan, eller är det om fem tio år. Inga personlighetsdrag är beständiga eller fasta. Konsistens i människors personlighet är en illusion vi skapar då idén om att människors personlighet är konsekventa är en trygghet för oss. En stor anledning till att vi tror att människor är konsekventa är för att vi möter dem i likartade situationer varje gång. Eftersom situationerna är konsistenta, är även deras beteende det. Det är därför man kan bli förvånad när människor ibland uppvisar helt olika beteenden i olika situationer. Eller att vissa har svårt att tänka sig att t.ex. en våldsam kriminell är en supersnäll pappa till sina barn.
Poängen med marshmallowtestet var att visa hur flexibla människor faktiskt är och vilka strategier människor i alla åldrar kan använda sig av för att förstärka sin självkontroll och reducera stress.
Lär dig vänta på belöningen
Walter Mischel släpper 2014 boken ”The Marshmallow Test” för att bringa klarhet i sin forskning och förklara att alla kan öva upp sin självkontroll. I grund och botten handlar det om att förstå hur hjärnans heta känslosystem triggas igång och vinner över den kyligare främre delen av hjärnan, beslutsfattarcentrum. Anledningen till att just förskolebarn valdes till marshmallowtesten var för att det ”heta systemet” är mycket mer framträdande i den åldern och gör det svårare för barnen att utöva självkontroll. Det kalla systemet är inte färdigutvecklad förrän i tjugoårsåldern.
Så vad kan du själv göra och hur ska du tänka kring dina barn? Föräldrar som funderar på om deras avkomma skulle klara marshmallowtestet behöver inte oroa sig. En sak de kan göra för att öva sina barns självkontroll är att lära dem att distrahera sig med något för att kunna vänta – och att själva vara goda exempel. Om du lovar ett barn något, var säker på att du kan hålla det löftet. Förtroende är väldigt viktigt. Steg två, om du vill få dina barn att ha stark självkontroll så måste du själv vara en god förebild i ditt beteende. Inget ”gör som jag säger, inte som jag gör”.
Hur vi känner oss förändrar verkligheten
En sak som visat sig öka en vuxens fördröjning av belöning är om du får veta innan hur länge du behöver vänta på en belöning. En av de allra viktigaste faktorerna är dock hur vi känner oss. Om Walter föreslog, innan han lämnade barnen själva med sina frestelser, att de medan de väntade skulle tänka på saker som gjorde dem ledsna, väntade barnen mycket kortare tid. Om barnen å andra sidan bads att tänka på roliga saker väntade de nästan tre gånger så lång tid. Samma sak om Walter gav nioåringar en komplimang eller kritik på en teckning de gjort precis innan testet. Barnet som fick en komplimang innan väntade mycket längre. Samma sak gäller för vuxna. Om vi är ledsna är det mycket troligare att vi faller för frestelsen. Om vi är glada så håller vi lättare ut.
Kontentan är att om du ändrar hur du tänker på någonting så har det en inverkan på hur du känner och ditt beteende kommer att ändras som en konsekvens av det. Ett av de enklaste knepen Walter använde i sina studier för att få barnen att klara av att vänta längre var att helt enkelt be dem att fantisera att marshmallowen inte var där. Det räckte. Att omformulera situationen för oss själva kan inte bara förändra hur vi beter oss – utan även vår personlighet i sig och hur väl vi mår i våra liv. Oavsett om du klarade av att vänta på godiset som barn eller inte.
Källor
Foto på marshmallows: Arina Krasnikova
Carling, Maria. ”Tydligt mål centralt för bra självkontroll”. Svenska Dagbladet. 11 november 2014.
Kidd, C., Palmeria, H., N. Aslinab, Richard. (2012). Rational snacking: Young children’s decision-making on the marshmallow task is moderated by beliefs about environmental reliability. Cognition.
Mischel, W., & Ebbesen, E. B. (1970). Attention in delay of gratification. Journal of Personality and Social Psychology.
Mischel, W., Ebbesen, E. B., & Raskoff Zeiss, A. (1972). Cognitive and attentional mechanisms in delay of gratification. Journal of Personality and Social psychology.
Mischel, Walter; Shoda, Yuichi; Peake, Philip K. (1988). ”The nature of adolescent competencies predicted by preschool delay of gratification”. Journal of Personality and Social Psychology.
Mischel, W., Shoda, Y., & Peake, P. K. (1990). Predicting adolescent cognitive and self-regulatory competencies from preschool delay of gratification: Identifying diagnostic conditions. Developmental Psychology.
Navidad, A. E. (2020). Marshmallow test experiment and delayed gratification. Simply Psychology.
Schlam, T. R., Wilson, N. L., Shoda, Y., Mischel, W., & Ayduk, O. (2013). Preschoolers’ delay of gratification predicts their body mass 30 years later. The Journal of Pediatrics.
Watts, T. W., Duncan, G. J., & Quan, H. (2018). Revisiting the marshmallow test: A conceptual replication investigating links between early delay of gratification and later outcomes. Psychological science