Sapir-Whorf

Har du någonsin hört talas om en folkgrupp som inte har något begrepp för tid? Eller att inuiterna har massor med ord för snö? Båda användes som exempel för hypotesen som går under namnet Sapir-Whorf. En teori som ställer sig frågan: Vad händer om språket vi är uppväxta med att tala faktiskt påverkar hur vi ser på verkligheten?

“The fact of the matter is that the ’real world’ is to a large extent unconsciously built upon the language habits of the group. No two languages are ever sufficiently similar to be considered as representing the same social reality.” – Sapir

Sapir-Whorf-hypotesen är döpt efter lingvisten Edward Sapir som lade fram idén år 1929 och dennes student Benjamin Lee Whorf som populariserade det. Teorin går ut på att språket en person talar bestämmer eller influerar hur denne uppfattar världen omkring sig. Namnet är en aning missvisande då de två aldrig skrev om ämnet ihop eller benämnde sina idéer som en hypotes. Istället myntades termen flera år senare av Harry Hoijer, en annan av Sapirs studenter, och har även kallats för både Whorfian-hypotesen och Whorfianism.

Hopi-indianer och inuiters känsla för snö

Det var i en artikel från 1944 som Benjamin Lee Whorf hävdade att Hopi-indianerna i Arizona inte hade något ord för tid och därför inte uppfattade tiden och därmed verkligheten på samma sätt som en västerländsk gör. En liknande slutledning hade han tidigare föreslagit angående inuiternas vokabulär för snö. Han menade att folkgruppens ständiga kontakt med snö gjorde att de har väldigt många ord för det. Som en konsekvens av denna språkliga rikedom gav det inuiterna ett unikt sätt att uppfatta snö.

”The world is presented in a kaleidoscopic flux of impressions which has to be organized by our minds – and this means largely by the linguistic systems in our minds.” – Whorf

Dessa idéer att en persons tankar och handlingar bestäms av dennes modersmål fascinerade människor och blev rejält populär på 1950- och 60-talet efter att de båda lingvisterna själva dött. Sapir-Whorf-hypotesen fick sitt eget liv och tog formen av två versioner, den starka tolkningen och den svaga tolkningen.

Svag och stark version

Två läger skapades och ofta benämns hypotesen efter någon av dessa namn:

Språklig/Lingvistisk determinism (stark tolkning) : Språket vi talar bestämmer hur vi uppfattar och tolkar världen. Den begränsar vår uppfattning av världen.
Språklig/Lingvistisk relativism (svag tolkning) : Språket vi talar influerar hur vi tänker om världen omkring oss. Den påverkar vår uppfattning av världen.

Medan lingvister allmänt håller med om den svagare tolkningen så kritiserades den starkare formen rejält. Enligt den så kan vi aldrig någonsin förstå någon annan helt eller kunna översätta något till hundra procent exakt. Tolkningen grundar sig nämligen på idén att om en persons språk inte har ett ord för ett specifikt koncept, så kommer personen inte ha möjlighet att förstå det konceptet. Vilket det idag råder en konsensus om inte stämmer alls.

Dessutom punkterades Whorfs exempel med Hopi-indianerna. Trots att de inte har samma ord för tid som till exempel engelskan så betyder det inte att de inte förstår konceptet av tid. Även den populära “faktan” att inuiterna har anmärkningsvärt många ord för snö var rent påhitt. Väldigt många språk har många ord för att beskriva olika versioner av ett och samma koncept. Tänk bara på hur många svenska ord som finns för att beskriva vatten i olika former (is, snö, flod, sjö osv.) Det hela redogjordes för i en artikel med den roliga titeln “The Great Eskimo Vocabulary Hoax”.

I och med kritiken föll hela hypotesen ur favör när språkvetare som Noam Chomsky istället hävdade att det existerar en universell grammatik för alla mänskliga språk. Kort och gott att språk inte skiljer sig från varandra på ett betydelsefullt sätt och därför inte heller begränsar människor på det vis som Sapir-Whorf-hypotesen delvis föreslog.

Sapir-Whorf gör comeback

Den starka tolkningen av Sapir-Whorf må ha dött ut men den svagare behöll sina förespråkare även när Chomsky omvandlade lingvistiken. Framförallt det senaste decenniet har allt fler forskare börjat ta teorin på allvar igen.

År 2011 tog den populärvetenskapliga boken “Through the Language Glass: Why the World Looks Different in Other Languages” av den israeliske lingvisten Guy Deutscher sig in på topplistorna i USA. I den kritiserar han Benjamin Lee Whorf och hypotesen i dess starka form. Men han lyfter också fram tre områden hos den svagare versionen där språk faktiskt har ett inflytande på hur vi formar vår verklighet: färger, rumsliga relationer och grammatiskt kön.

Redan på 80-talet hade det kommit studier som visade att om ett språk har termer för att skilja mellan exempelvis två färger så förbättras talarnas förmåga att uppfatta dem och minnas dem. Man känner helt enkelt lättare igen saker ens språk har ord för.

Höger och vänster eller nord och syd?

I sitt TED Talk “How Language Shapes the Way We Think” berättar professorn Lera Boroditsky om Kuuk Thaayorre folket i Australien som inte använder sig av höger eller vänster när de ska beskriva rumsliga relationer. Istället använder de geografiska riktningar som nord, syd, öst och väst. Det har visat sig att folk som använder språk på det här sättet orienterar sig mycket bättre.

På norsk tv visades i slutet av 70-talet regelbundet finsk tv-teater, något som norrmännen upplevde som oerhört tråkiga och förvirrande. Psykologen Frode Strømnes bestämde sig för att ta reda på varför och kom fram till att finskspråkiga uppfattar tid och rum på ett helt annat sätt än övriga skandinaver.

I sin undersökning jämförde Strømne skandinavisk och finsk tv-teater. Forskningen visade att de skandinaviska filmskaparna lade vikt vid att informera publiken om rummets uppbyggnad och om var i rummet karaktärerna befinner sig med hjälp av rörlig kamera och etablerande bilder. De finska versionerna dominerades däremot av extrema närbilder, statisk kamera och tonvikten låg helt på de emotionella relationerna mellan karaktärerna. Det fanns en djupliggande psykologisk skillnad som hängde ihop med att finskan hör till en helt annan språkfamilj. Det här yttrade sig i två helt olika visuella synsätt. Och att norrmän tyckte finska filmer var sjukt trista.

Feminina och maskulina ord

Många språk har könsbestämd grammatik, där varje substantiv ges ett genus, oftast maskulint eller feminint. Dessa genus kan skilja sig mellan språk. Ordet “nycklar” har exempelvis feminint genus (“las llaves”) på spanska men maskulint genus (“der Schlüssel”) på tyska. Spanska talare är därför benägna att beskriva nycklar med stereotypt feminina ord som “små, blanka, vackra” medan tysktalande istället använder mer maskulina ord som “hårda, tunga, användbara”.

Eftersom grammatisk genus gäller för alla substantiv så formar och påverkar språket hur du tänker på dessa ord. Det här är en av anledningarna till att allt fler röster höjs för att göra yrkestitlar könsneutrala. Då det exempelvis fortfarande ses som opassande för män att vara sjuksköterskor, på grund av att yrkestiteln är i feminin form.

7000 olika universum

Som slutpoäng i sitt TED Talk förklarar Lera Boroditsky att det finns 7000 språk runt om i världen och alla skiljer sig från varandra på ett eller annat sätt. Vilket innebär att det finns 7000 olika kognitiva universum. Trots det så är det mesta vi vet om människans sinne och hjärna baserad på forskning gjord på amerikansk-engelska personer. Hur har deras språk påverkat forskningen?

“Kan det vara så att det universum som vi gestaltar i vår vetenskap och i våra skolor i själva verket bara är den indoeuropeiska rymden? Och kan man då tänka sig att det finns helt andra, inre universum?”

Även om Sapir-Whorf-hypotesen genomgått många turer de senaste 90 åren så ekar kärnan i den fortfarande klart och tydligt. Vårt språk är en av flera viktiga faktorer för hur vår verklighet formas. Det påverkar hur vi tänker och beter oss. Vilket gör det värt att ställa oss själva frågorna: Varför tänker jag på det sätt jag gör? Och hur skulle jag kunna tänka annorlunda?